Hösten - en inledning
Nu har jag alltså i gott sällskap av Vera, Nelly, Martina, Kikki, Ingrid, Sara och Stella (saknade bara Anna som var sjuk) invigt le höstlov.
Jag slet mig från kussens partaj (gudarna ska veta att det var svårt) och linkade vid niotiden iväg till casa de Martina med ungefär tio kilos ren skit i min groteskt fula Bolton-bag. Min axel dog.
Detta var vad som hände sedan:
- Jag förlorade min skräckfilms-oskuld. Jävligt dålig första gång måste jag säga. Hide and seek hette den och fick aldrig till det ordentligt tyvärr. Det enda som var bra var ungen, som spelades av Dakota Fanning.
- Sedan plöjde vi igenom The Shining. Mycket bättre. Jack Nicholsen har ett minspel skrämmande likt en viss mr Carry.
- Efter det såg vi på Mean Girls bara för att. Djup, finstämd film.
- Vi åt fantastiska mängder godis och chips.
- Fotade Ingrid, Nelly och Stella som låg på rad och sov som små prydliga makaroner. Vera låg i exakt samma ställning på golvet.
- Råkade väcka dem just som de skulle få sina traditionella mustascher målade.
- Sedan somnade vi i skedställning.
- Ungefär mitt i natten vaknade jag av mitt fakking mobilalarm som spelade en aspimpad version av Från och med du.
- På väg tillbaka passade jag på att spy.
- Jag är seriös.
- Sedan var jag tvungen att med hjälp av min Nell ta mig samman och städa upp. "Kan man inte hålla undan håret på någon så får man göra något annat" sa ängelen. Fattar ni vilken fantastisk kompis?
- Tydligen var jag inte sjuk utan min magsäck var överexploaterad så jag somnade igen på en madrass på golvet.
Vi vaknade på morgonen, åt frukost, fotade med Veras coola systemkamera, åmade oss över vår fulhet och lunkade slutligen iväg hemåt.
Trevlig kväll, lovely girls! Nu taggar jag till Åhléns och köper hårtoning och sedan till Nelly utan att passera gå.
Ang. inflytande och skit
jag hatar ändå dina nya skor
mitt liv är som skoskav det är sant
därför
hatar jag
materialism
jag hatar när folk är för nöjda med enkla saker
dom enklaste sakerna
varför är dom?
varför berättar dom om det för folket?
jag önskar
att folket inte sket på sig
av lycka
över ett par skor
tyvärr
så är det inte
hela folket kollektivkommer
faller falleri fallerada
av Gucci och Prada
seriöst
så värdelöst!
mitt liv är skoskav
som repar upp sig och blöder
utöver det är jag lycklig
jag hatar ändå
materialismen
jag hatar ändå
dina nya skor
Dåltch och bananer
göresamma
dom är likväl stenfula
fattar du
Ester 2011
Tillreder saft för många dårar
Jag läser Istället för hiphop av Daniel Boyaciouglu. Det borde ni också göra. Den killen är grym!
När får pojkarna höra att de är vackra?
[Sitter och skrattar åt att jag söker på "hot guy" på weheartit för att få tag på bilder som illustrerar inlägget bra. Varning för hysteriskt fåniga och översexualiserade bilder: Kikki, de här är till dig!]
Nu är jag evinnerligt trött på alla puffhurtiga tampaxkärringar som petar mig i röven med sin pk-pinne och vrålar att jag är fin som jag är. Jag menar OKEJ, jag och alla andra tjejer/kvinnor/honor i allmänhet och tonåringar i synnerhet vet om det vid det här laget.
Vi vet om att vi är bra hur vi än ser ut; svarta, vita, tjocka, smala, långa, korta, med eller utan bröst, trots att vi har krokiga tår. Vi är ändå perfekta, no matter what.
Enligt media och tampaxkärringarna då.
I verkligheten är det fortfarande så att det visslas och tjoas efter dem som räknas som objektivt attraktiva medan den som inte vunnit det genetiska lotteriet vackert får sitta och gråta vid sin blogg och "fel-ful-fet"-kommentarerna. Trots detta, vi är fullmatade med fakta om att alla ser olika ut. När vi ser oss själva i spegeln kan vi numera tänka att ingen ser faktiskt ut som tjejerna i baddräktskampanjerna.
Jag har accepterat mitt utseende. Vissa dagar hatar jag mig själv och vill gräva ner mig i någon magisk riktning och komma upp som en underskön älva, nästa dag älskar jag allt som har mitt ansikte på sig (= spegel).
Tjejer, vi får alltid höra att vi är vackra.
Men killarna då? Lär sig de någonsin att inte heller de manliga modellerna i reklamerna är ett mönster att sträva mot eftersom de inte är verkliga utan ytterst retuscherade även de?
Får de någonsin, EVER höra hur perfekta de är helt naturligt, att de inte behöver anstränga sig till det yttersta med allt? Anstränga sig bör alla göra lite tycker jag. Man mår bra om man känner sig fin, man som kvinna.
Men vad händer då det hela faktiskt går överstyr och pojkar och män mår dåligt över sig själva och sina kroppar?
Vet de då om att alla inte förväntas vara lika? Vet de om att orginell är normal?
Hur ofta hör vi inte om flickor som svälter sig? Män med ätstörningar är bara ett litet pk-inslag i anorexiafoldern.
Så lite vi kan om killarnas problem!
Män förväntas helt enkelt vara nöjda och veta att det är värda (till skillnad från kvinnor, tyvärr) så därför skiter vi i att prata med dem om hur det faktiskt är, vad som är på riktigt, vad som är på låtsas.
Hur ska pojkarna få veta att de är perfekta som de är?
Nu är jag evinnerligt trött på alla puffhurtiga tampaxkärringar som petar mig i röven med sin pk-pinne och vrålar att jag är fin som jag är. Jag menar OKEJ, jag och alla andra tjejer/kvinnor/honor i allmänhet och tonåringar i synnerhet vet om det vid det här laget.
Vi vet om att vi är bra hur vi än ser ut; svarta, vita, tjocka, smala, långa, korta, med eller utan bröst, trots att vi har krokiga tår. Vi är ändå perfekta, no matter what.
Enligt media och tampaxkärringarna då.
I verkligheten är det fortfarande så att det visslas och tjoas efter dem som räknas som objektivt attraktiva medan den som inte vunnit det genetiska lotteriet vackert får sitta och gråta vid sin blogg och "fel-ful-fet"-kommentarerna. Trots detta, vi är fullmatade med fakta om att alla ser olika ut. När vi ser oss själva i spegeln kan vi numera tänka att ingen ser faktiskt ut som tjejerna i baddräktskampanjerna.
Jag har accepterat mitt utseende. Vissa dagar hatar jag mig själv och vill gräva ner mig i någon magisk riktning och komma upp som en underskön älva, nästa dag älskar jag allt som har mitt ansikte på sig (= spegel).
Tjejer, vi får alltid höra att vi är vackra.
Men killarna då? Lär sig de någonsin att inte heller de manliga modellerna i reklamerna är ett mönster att sträva mot eftersom de inte är verkliga utan ytterst retuscherade även de?
Får de någonsin, EVER höra hur perfekta de är helt naturligt, att de inte behöver anstränga sig till det yttersta med allt? Anstränga sig bör alla göra lite tycker jag. Man mår bra om man känner sig fin, man som kvinna.
Men vad händer då det hela faktiskt går överstyr och pojkar och män mår dåligt över sig själva och sina kroppar?
Vet de då om att alla inte förväntas vara lika? Vet de om att orginell är normal?
Hur ofta hör vi inte om flickor som svälter sig? Män med ätstörningar är bara ett litet pk-inslag i anorexiafoldern.
Så lite vi kan om killarnas problem!
Män förväntas helt enkelt vara nöjda och veta att det är värda (till skillnad från kvinnor, tyvärr) så därför skiter vi i att prata med dem om hur det faktiskt är, vad som är på riktigt, vad som är på låtsas.
Hur ska pojkarna få veta att de är perfekta som de är?
Det handlar om mig
Eftersom jag verkligen lider av totalt oändlig idétorka fortsätter vi med ännu en lista. Den är snodd från Olgas blogg. Men, note to er: Olga är cool och det är inte jag så mina svar är inte fantastiskt fyndiga/välskrivna/särskilt roliga.
So this is pretty much nuläget i sin helhet.
JAG LÄNGTAR EFTER: HÖ-Ö-ÖSTLOVET, LIGG MED MIG. Något annat jag ser fram emot är väl att Lagom eventuellt kanske skulle öppna en riktig butik här i Sthlm nu i november. Men jag vet inte hur det blir nu, det verkar rätt tyst på den fronten.
Efter det är det väl... typ julafton.
JAG ÄR LEDSEN ÖVER: Förintelsen. För att vi såg "The last days" på SO:n. Jag kan inte ens skämta om det, så jävla jävla vidrigt. Se aldrig.
Eller jo förresten. Se och inse, people.
JAG ÄTER HELST: Allt som överhuvudtaget går att äta. Jag är mentaltjock, förstår ni.
JAG SER FRAM EMOT: Omformulering av första frågan, sucker.
JAG LÄSER HELST: Feministisk facklitteratur, Harry Potter och fina bloggar.
JAG ÄR STRESSAD ÖVER: Att jag inte lever ett perfekt och skavankfritt underbart liv utan skolstress iförd fantastiskt vackra och dyra kläder tillsamans med en make believe pojkvän.
Mitt RIKTIGA liv.
JAG LYSSNAR HELST PÅ: Beröm, skratt (burkat eller live), stadsbrus, tystnad och väldigt bra musik, allrahelst på svenska. Jag vet inte varför jag helst vill lyssna på svensk musik, jag känner bara att jag relaterar mer till den på något sätt. Och orden känns mer betydelsefulla.
JAG BLIR NOSTALGISK AV:
So this is pretty much nuläget i sin helhet.
JAG LÄNGTAR EFTER: HÖ-Ö-ÖSTLOVET, LIGG MED MIG. Något annat jag ser fram emot är väl att Lagom eventuellt kanske skulle öppna en riktig butik här i Sthlm nu i november. Men jag vet inte hur det blir nu, det verkar rätt tyst på den fronten.
Efter det är det väl... typ julafton.
JAG ÄR LEDSEN ÖVER: Förintelsen. För att vi såg "The last days" på SO:n. Jag kan inte ens skämta om det, så jävla jävla vidrigt. Se aldrig.
Eller jo förresten. Se och inse, people.
JAG ÄTER HELST: Allt som överhuvudtaget går att äta. Jag är mentaltjock, förstår ni.
JAG SER FRAM EMOT: Omformulering av första frågan, sucker.
JAG LÄSER HELST: Feministisk facklitteratur, Harry Potter och fina bloggar.
JAG ÄR STRESSAD ÖVER: Att jag inte lever ett perfekt och skavankfritt underbart liv utan skolstress iförd fantastiskt vackra och dyra kläder tillsamans med en make believe pojkvän.
Mitt RIKTIGA liv.
JAG LYSSNAR HELST PÅ: Beröm, skratt (burkat eller live), stadsbrus, tystnad och väldigt bra musik, allrahelst på svenska. Jag vet inte varför jag helst vill lyssna på svensk musik, jag känner bara att jag relaterar mer till den på något sätt. Och orden känns mer betydelsefulla.
JAG BLIR NOSTALGISK AV:
Och igår knacka' snuten på
PERIOD
Expectations:
Reality:
Vart jobbar du?
Okej, Facebook. Snabb språklektion nu.
Det heter INTE "lägg till vart du jobbar", den korrekta termen är "lägg till var du jobbar". Vart har att göra med riktningar och jag är på mina kompisar 24/7 om det.
[Vera kommer in och anmärker försmädligt "Ester, det är ett T!" varpå jag utbrister "NOHNOHNOHNOH!" och petar ut henne ur rummet.]
Jag är en språkpolis utan dess jävla like. En del saker skiter jag i, man kan inte bitcha för att folk skriver mkt och elr längre, då blir man hatad och dömd att lägga patience i all evighet livet efter detta.
Men vissa saker fixar inte ens jag. Låt mig nu i största välmening göra ett par små anmärkningar.
1. Verkligen stavas med e.
2. Jag ska alltid skrivas med ett -->G<-- på slutet.
3. Det heter "de är" och inte "dem är".
4. Praktiskt regel: aldrig stavas aldrig med dubbel-L. Alltid stavas alltid med dubbel-L.
5. OCH DET HETER "VAR JOBBAR DU?" INTE "VART JOBBAR DU?" OKEJ!?
Förlåt för detta dryga, nonchiga och störiga inlägg. Jag har med största sannorlikhet PMS.
Living in a lonely world
Såhär ska hela lovet vara.
Det är ganska värdelöst på livsfronten i största allmänhet, eller vad tycker ni? Därför har jag och Nelly gjort upp världens bästa, tantigaste och mysigaste schema inför höstlovet, då jag ska bo hos henne ett par dagar eftersom min familj kände att LEKSAND vore ju skitkul.
Leksand är mysigt i typ en och en halv dag om man är 15 år. Vårt hus ligger i en backe ovanför en by med röda stugor med vita knutar innehållande a) par på ålderns höst och b) barnfamiljer. Det snöar större delen av året.
Jag ÄR lojal faktiskt och älskar det där jämrans huset av hela mitt hjärta; jag älskar skogarna, den frusna sjön, Noret, vintersolen, sparkstöttingen och ekorrarna.
Men jag blir lite rastlös efter några dagar, som den bortskämda stadsunge jag tyvärr råkar vara, och tanken på att ALLA andra skulle vara hemma och fira Halloween UTAN MIG kändes inte rolig. Så jag anföll i princip Nelly och hela hennes liv med ett "snällafårjagbohosdig!?". Det fick jag.
Jättetantiga alt. hipstriga saker vi ska göra på höstlovet:
- Gå på höstpromenader
- Fotografera och filma diverse värdelösa löv
- Koka kola
- Baka
- Gå på konstutställningar
- Ha filmmaraton
- Klä ut oss till spöken och skrämma barn
- Färga håret (på mig)
- Hitta respektabla kläder som passar årstiden
WOHOOO, LOOKING FORWARD TO!
Och så lite mer
Jag har inte dött utan i högsta grad bara levt lite de senaste dagarna. Nog om det, mer om skiten imorgon.
Rompaah
Okej, hej hej sötsnoppar.
Nu är det så att jag är milt överrumplad av diverse skolarbete. Jag tycker inte om det.
Det kommer med dunder och brak skumpande och slänger sig ovanpå min fritid, fladdrar med dubbelhakan och vrålar "PLUGGA BIATCH!" vilket jag helst undviker. Nu har jag dock kommit till det stadiet då detta är pretty much oundvikligt.
Så förlåt för att jag antagligen kommer att blogga lite lätt labilt nu fram till höstlovet (i början av november, come to me!) men sen brudar och grabs, blir det åka av. Då ska jag typ ligga med tangentbordet. Okej, nej. Tangentbord är tydligen värsta bakteriehärdarna har jag hört, och man ska väl i största möjliga mån försöka undvika att få muterad aidssyfilis av något så fånigt. (Förlåt, sånt får man inte skämta om.)
Men jag ska umgås mer med datorn än med böcker om Stalingrad, läsloggar på engelska, korsningsscheman och franskabrev i alla fall.
Medan jag var iväg från Oh Holy Internet har det ju hänt lite grejs. Jag har klippt mig helt själv, fått en ful prick i mungipan (blev fruktansvärt rädd och tänkte i versaler HERPES! HERPES! HERPES! men skolsköterskan sa att det bara är en förkylningsblåsa), stört mig på att Juholt absolut inte kunde låta bli nu när det börjar gå bra för sossarna, insett att det är höst på riktigt och nästan frusit av mig allt som går att frysa om, gjort en grym artikel om Arnulf Överland samt VARIT MED PÅ TELEVISIONEN. Länk
Vi ses så snart som möjligt! Laf ju.
Le vanliga otur
Har länge undrat varifrån Veronicas horribelt snygga jacka kommer, och sen kom jag på att juste, den är från en gammal Lagom-kollektion. 2008 tror jag. Det hade helt gått mig förbi.
Anyhow är det jättesynd att den inte säljs längre, för den är verkligen skitfin.
När man är sjuk
Viva la världen
löven är depressiva
det är inte de som faller;
det är marken som går till attack
därför har vi alla
blåmärken som skimrar i olika nyanser
på nyblek nästan rostig hud
mina fötter är helt skeva
det är därför jag ser konstig ut när jag går
plåttaken verkar lite mindre gröna
det ligger döda hudceller på lur under telefonbordet
väggarna står där vitmålade och gör inget
i spegeln ser man mest offer och skabb
vinden har kommit till det stadiet
då den bara irrar planlöst
viva la världen
viva la världen
viva la världen
sådan tur att det finns nätter även inne i storstan
Ester 2011
Good luck in your next life as a dung-beedle.
Jag mår lite som en inlagd avdunstad gurka, som Kikki så vist föreslog har jag förmodligen skjutit upp hela förkylningsevenemanget med x antal veckor efter överdriven konsumtion av Kan Jang a.k.a. Shang Blupp.
Det måste vara en form av omedelbar karma efter de skolkade (FÅ!!!) timmarna. Ett ont samarbete mellan the overlords och mitt immunförsvar. Konspirationsteorierna hopar sig liksom högarna av ren (!) tvätt i mitt rum. Jag är fett sämst på att hänga in saker i garderoben.
För att bli frisk igen ska jag absolut inte göra ett skit, ty nu förtjänar jag att vara hemma i en dag tycker jag, efter att ha stress-skjutit upp sjukan i sisådär fem veckor. Pär, om du skulle råka läsa det här så svär jag på allt som är heligt för mig (kom på att jag inte är religiös) vid min yttepyttiga men fantastiska skivsamling att jag ska jobba med Stalingradartikeln hela dagen.
Vi hörz.
Pick up the phone
Äckligt bra låt, äckligt snygg tjej.
Sophia Somajo - Stockholm Calling
Kattguld
Och så missade jag såklart att gratta min favoritkatz när hon fyllde år. Jag är lite dum i huvet för närvarande.
Grattis i efterskott bästa, vackraste och roligaste Katja! /Forever yours Ester
Men vänta nu ett tag
Ansiktet - X. Asså bästa låten.
Hej älsklingar!
Datorskärmen pajade i tisdags, så jag har inte kunnat blogga alls. Men nu är jag tillbaka i cyberrymden. Inga speciella/avvikande händelser sedan vi sågs sist. Livet har mest gått ut på att
- Lyssna på jävligt bra musik
- Plugga lite på en höft
- Gnälla över valfritt ämne
- Driva runt i SoFo
- Titta på Scrubs
Och det inträffade som egentligen är spännande, intressant och underhållande
- Träffat Ansiktet på medis = HOOPLADOODLE!
- Varit på Jills asm partaj och träffat hennes asm kompisar
Nu ska jag tracka kompisar med desperata mess. Pusselipuss.
Ester säger ofta:
Bajs betyder poop på svenska
:D
:D
Jag är ful, hon är fager
Är hos Edith. Ikväll: utgång/fekke! Höhöhö. Datorn funkar i alla fall nu så det blir mer bloggande framöver. Livet är musikal, puss och kram!
