.

Jag är hemma från Gotland där jag tillbringat de senaste dagarna. Bland får och snö, håhåjaja. Men man fattar hur mycket man fakking älskar sin hemstad när man vandrar genom den i mörkret på väg från Södra station.

Ska försöka formulera det här rätt nu. Det är svårt.

Jag har alltid varit en en pinne, en planka eller ett spinko - vad du än vill kalla det.
Det här är inget som förföljt eller traumatiserat mig särskilt mycket, men det är heller inget som helt lämnar mig.
Folk tror att eftersom jag är smal är det okej att slänga ur sig lite vad som helst. Att jag är benig, oproportionerlig, har små bröst. Tack, jag vet. Att jag är "mager" och borde "äta lite mer".
 
Visst avundas jag tjejer med riktiga kurvor så att jag kan dö, men om nu mina gener ville att jag skulle se ut som en älg på styltor så är det väl bara att acceptera. Det är så här jag ser ut och jag skulle aldrig vilja ändra på det, för då skulle det inte vara jag längre.

Jag blir därför så jävla ledsen när jag ser kampanjerna på Facebook. En vacker kurvig tjej bredvid en smalare kvinna (ur en väldigt osmickrande vinkel, bör sägas). "How can this be hotter than this?" Hundratals kommentarer om hur vacker den första kvinnan är och hur motbjudande den andra är. 
Svinbra, vänd på idealen, I approve! Modeller idag är inte särskilt varierade i storlek, om vi säger så. Men tänk förfan på att det faktiskt finns folk som är pinniga av helt naturliga skäl. Säger vi att alla är vackra, då ska alla få den jävla chansen! Rund, smal eller mittemellan - bara man mår som man ska.
 
Jag är nämligen varken anorektisk eller äcklig. Det både syns och märks på folk som har riktiga problem. Jag är en helt vanlig tjej, men det vill inte folk se för de har förutfattade meningar om mig för att jag är "för smal". Om jag hade varit ordentligt överviktig hade det ju inte snackats så himla mycket. Låt mig vara ifred, låt mig vara nöjd med hur jag ser ut.

Vad fint, jag gör samma pose som på presentationsbilden. Variation mtfks.

Igår var det Earth Hour som bekant. Jag och fröknarna Nelly, Kikki och Martina höll till i min bortresta farmors lägenhet där vi satt med tända ljus, åt chips och skrattade åt det mesta. Sen spatserade vi hem. Det är så vi lever.

Idag är det den officiella trolldagen och mamma galopperade in i mitt rum där jag låg och slumrade som en annan bergakung och vrålade "MEN SOVER DU FORTFARANDE? SKOLAN HAR JU BÖRJAT!" I en nanosekund var jag lite orolig, men sen tänkte jag att öppöppöpp, idag är det ju både söndag och första april. Den gubben går inte, lilla mamma.

Nu sitter jag här och tittar med ledsna ögon på de fjärtigt små snöflingor som dalar ner utanför mitt fönster. Det här landet har ett schizofrent väder. Jag ska pallra mig iväg nånstans, jag vet inte vart. Sen ska jag skriva vädligt mycket arga dikter om allt.