.

Har ni by the way hört Maskinens nya singel? Den är fedt tung.

Snook - Bejbi

Även om du inte brukar lyssna på låtar länkade i bloggar råder jag dig att göra det nu. Det här är nämligen en av Snook's absolut bästa någonsin. Så, fina hestar: ät musik!

*har nu röstat på Daniel som vinnare av Guldmicken. Messa GULD LIVE 1 till 72250 omedelbart.

De övriga nominerade är Graveyard, Melissa Horn (som jag för övrigt tycker är rätt trist), Kapten Röd och... Veronica kom jag på nu. Fakk. Kan man rösta på två eller blir det skitkonstigt? Veronicas nummer är i alla fall GULD LIVE 5.

1. Veronica och Timbuktu är nominerade till flera kategorier i årets P3 guld.
2. Daniel fortsätter att vinna pris på löpande band. Kreative jävel!

Så jävla jävla bra det här är.

Och så slutligen en video jag gjorde lite snabbt av klipp och bilder från Daniels konsert. Bah för att försöka beskriva känslan.

Nu ska jag ta mig i kragen och skriva om konserten i torsdags.
Som jag sagt har det varit lite jobbigt för mig eftersom mitt liv det senaste året i princip cirkulerat kring musik, och nu drar två favoriter sig tillbaka för en längre tid. Ofattbart hur påverkad man blir.
Nåja, det var helt fantastiskt i alla fall!

Jag har inte ork nog att skriva värsta inlägget med alla detaljer som förra gången, mest av lathet, eftersom köandet var pretty much detsamma. Det blir bildbomb istället.

 
Laddat med världens bästa pin och temamålade naglar. Vaddå pretto?


Den minst naturvidriga bilden jag kunde hitta på upptaggningen innan konserten. Fortfarande pretty ful.


Martinas könummer eftersom det kändes viktigt och bra.


Porträtt av herrn, mycket artistiskt och med stor precision målat av mig i handflatan. En sådan konstnär jag är. Det var en skam att den försvann så snabbt.


Jag har en märklig vana att alltid fota scenen innan halabalooet sätter igång, men den var så fin och röd i solnedgången att jag blev sentimental och uppenbarligen korvade på riktigt fett med bilder i olika vinklar och ljus och effekter, att döma av hur det ser ut i fotoalbumet.


Snyggaste trumsetet. Bättre än när det var blått.

OCH SEDAN:















Varför är han så fin?

Okej, understimulerad och nördig som jag är har jag nu kommit på vad jag ska sysselsätta mig med i veckan; jag kör helt enkelt en temavecka på kläder.

Temat är the beloved Veronica Maggio som ju har konsert på fredag, som en liten hyllning innan konsertsommaren är över liksom.
Detta betyder alltså att jag ska göra mitt bästa för att klä mig som Veronica gjort 2006-2011 de närmasta dagarna. Som jag skrivit förut har jag länge tyckt om hennes lagom kaxiga scenkläder så det ska bara bli roligt.

Nu till utmaningen: jag måste ju ha bilder att utgå från! Några idéer finns redan men jag behöver fler så jag skulle vara evigt tacksam om Maggiofans och icke Maggiofans bidrog. Har någon något förslag, länka till bilden.
Okej, det är nästan tvång för sådana här inlägg är pinsamma om ingen kommenterar. Alltså: BILDER HIT.
 

(Inläggen kommer att placeras i "O-fashion"-kategorin.)

Jag var ju på den sista Daniel-konserten på Grönan igår. Helt fantastiskt, men just nu tycker jag att det är jävligt jobbigt av flera olika skäl. Därför kanske det dröjer ett par dagar innan jag bloggar igen.


Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig när allting börjar om.

Haha, så jävla nöjd!

Shit, det känns som om det var hur länge sedan som helst sedan jag, Martina och Kikki taggade på Cirkus den 24e mars. Ett halvår har gått, och saker har hänt. Vi har gjort så mycket dumma saker på det här halvåret också - barnsliga och desperata grejer som är lite för pinsamma för att prata om. Låt oss glömma dem. Typ nu.

Vi stod relativt långt fram (hade smugit oss ner = busiga/kriminella/whatevs) men kunde inte ens alla låttexter, nyfrälsta sedan några veckor tillbaka som vi var. Grymt ovärdiga fans, haha.
Det har ju ordnat sig nu lyckligtvis sen skivan kom i huset. Inte en lugn stund, jag lovar att det är därför mitt stereosystem är mystiskt kapat. Pappa är fortfarande jättestolt över att han har lärt sig refrängen i Lilla Lady.

Refrängen i Lilla Lady:

Lilla lady, hey, lilla lady
Lilla lady, hey, lilla lady
Lilla lady, hey, lilla lady
Lilla lady, he-e-ey, lilla ladyyy

Min far är pro.

Och nu är det snart slut. Jag har ångest över allt jag missat och jag är tacksam över det jag fått. Planerar en svart månad efter konserten, inberäknat överkonsumtion av choklad, fett hår, taskiga kläder, bristfälligt pluggande och tvångsmässigt genomlyssnande av album samt gråt och vanmaktsutbrott. (Detta gäller dig och din skiva med, herr Linnros.)
Ärligt talat, hur kan man bli så handikappad av något som gör en så glad?
Efter imorgon har jag Maggio-konserten att se fram emot och sedan händer INKENTINKEN fram till jul. Kul liv!
Har en drös låtar att citera ur, det är bara att välja.

Okej, jag ska sluta gnälla så mycket i den här bloggen. Förlåt, jag är måttligt hopplös. Ska se till att ha den bästa kvällen någonsin! Vi ses där.

 

Jag fick Och vinnaren är... av Martina i födelsedagspresent så nu sitter jag och myser åt den. Det här är en av mina favoritlåtar på albumet, gillar kontrasten mellan hennes ganska sköra röst och den hetsiga musiken.

Veronica Maggio - V för Vendetta



I övrigt är veckan ganska chill med konsert på torsdag och skolfoto på fredag.

En fantastisk blev två. Skuttade fram och rev ner första bästa och satte upp den med nya nålar. Jag är en ansvarstagande och proffsig brud som passar på när jag är på Nordins Papper. Passar på att köpa nålar alltså.
Så nu sitter Daniel på min vägg, himlen luktar plast och allt är likadant igen.

Han ska ju släppa ett livealbum nu också. Tagggggg! Blev skitglad, då får man lite nytt trots att det i princip är omöjligt att tröttna på låtarna på Svart, vitt och allt däremellan.



Bara jag som blir lite tårögd, sentimental och desperat? Samt längtar så att det nästan gör ont till den 15e på Grönan? 

En bild på Daniel från i förrgår när jag och Martina var på Adam Tenstas stödkonsert för Blå Huset i Tensta. Vi stannade bara tills han spelat, eftersom vi inte visste hur länge det skulle hålla på, så tyvärr missade vi Stor och Ison.
Anyway hade jag kanske tänkt mig att Daniel skulle köra åtminstone en låt, men han rappade med i en refräng och försvann sedan spårlöst. Jaja, bra var det i alla fall.

Och jag fick asnice vibbar av Tensta, jag har fånigt nog aldrig varit där förut. Det var marknad, hade gärna stannat där längre än typ två timmar.

Sa ju att jag skulle skriva om konserten nu så det blir väl till att... tja, skriva om konserten.
Och det kan jag nästan inte, för jag har få gånger varit med om ett så känslomässigt kalabalorumsurium som jag mötte den kvällen. (Förlåt tjejor för bilden ovan, det var den enda på oss alla tre.)



Jag tänker inte skriva om köandet, för det är ointressant. Det var ointressant för mig också, skittråkigt verkligen. Iskallt dessutom. Timmarna innan väl inne på Grönan däremot gick förvånansvärt fort. Vi pratade, snodde pommes frites av varandra, ropade på Tord the vakt och tog förfärliga bilder ur grodperspektiv (=favoritsyssla).
Oskar kom ut och soundcheckade iförd en Wu-tang tröja, alla dog lite och han tog foto på den välfyllda planen framför Stora Scenen med sin iPhone. Alternativt visade upp sin iPhone för hela publiken. Efter det försvann han in backstage igen.



Sedan var det ju konserten. Killen med all sin jävla energi hoppar ut på scenen med världens kostym, skjorta och fluga samt exklusiva och anonyma solglasögon. Han inledde med Debut (6y låt), precis som på Liseberg. 
Vi stod längst fram, lite till höger mot Spökhuset och Kvasten. Det var lite tryck men inte så farligt, allt som allt flyttade jag väl någon halvmeter fram och tillbaka när alla rörde på sig.
Och som alla rörde på sig; hoppade, dansade; sjöng falskt och i fel tonart; log, skrattade och grät; skrek och svimmade.



Det var så himla mycket kärlek att det inte fanns, mycket mindre gruff än på Liseberg, alla var bara sjukt lyckliga.
Oskar bytte till mera casual kläder efter ett tag. Han lät Niklas sjunga refrängen i Ack, Sundbyberg och Gunnar (ni vet den fantastiskt episke basisten) gjorde sitt awesome solo. 
Oskar själv var så snygg att man bara ville gråta och dö, han sjöng helt felfritt och med en enorm känsla i varje litet ord. Låter lökigt, ja, men så var det. 



Han blev självklart inropad av publiken igen, och under introt till Annie Hall sa han att det var sista gången på ett tag "... men jag hoppas att vi ses på buss [skitmånga olika bussnummer] eller tunnelbanan" och då brast allt och jag storbölade. Feint. Sedan grinade jag och ungefär hälften av den resterande publiken inkl. Martina oss igenom Genom Eld medan Nelly dansade och hade det astrevligt, haha. 



Vi letade upp Oskar sedan, pratade jävligt tafatt och frågade om han fått vår present, gnällde på hans skivbolag när han inte hade det och smilade ursäktande åt hans skivbolags-kompis som stod bredvid. Lyckat eller vad? 
Oskar var i alla fall jättejättejättefin. Jag och Martina hade köpt såna där merchtygpåsar som han skulle skriva på och så stod han där och kämpade, och Martina erbjöd honom sin rygg varav han blev helt glad och bara "MEN SCHYRRE!". Hahaha, bästa!   



Efter allt detta och lite till åkte vi alltså hem och jag stupade i säng. De två följande dagarna har huvudsakligen gått ut på depp och ett mayor ihopbryt igår vid datorn när jag lyssnade på Genom Eld igen och tänkte tillbaka. Hela packet med röda ögon, niagarasnor, flammiga kinder och ansiktet i händerna fick jag. Inte gråtit så mycket sen jag vet fan inte. Någon dog?





Ojoj, det blir ett uppsatsinlägg och jag är ledsen för det. Var bara tvungen att få med allt viktigt, för vet ni jag tror att just där och just då hade hela publiken (och alltså inte det minsta artificiellt) kunnat gå rakt genom eld.    

Och Veronica vann även hon en alldeles egen skitful Rockbjörn för "Bästa svenska låt". Det är väl klart att "Jag kommer" bara utklassade allt annat totalt. Sedan höll hon ett jättegulligt blygsamt tal och Christian Walz stod bredvid och fotograferade, haha.


Update: Veronica blev också årets kvinnliga liveartist. Stort dubbelgrattis till vinnaren då! 

Daniel vann Rockbjörnen för Årets Genombrott! Grattis grattis tusen gånger om, oh du store konstnär.  

Det här är min låt.

OSKAR LINNROS! *oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh*

Tänkte att väggen ovanför hyllan som i i sin tur hänger ovanför min säng kan få bli ett litet altare med Gröna Lund-affischer. På plats än så länge är Hans Oskar Linnros. Vi väntar på miss Maggio och monsieur Adams-Ray, sedan är samlingen fulländad = glad chey.

Jag tycker om Oskar även när han är blå och har pastellfärgade detaljer på sin astuffa skinnjacka (är det någon som vet var man kan få tag på en liknande - kommentarbomba snarast!) och det mina damer på mina herrar är true love.
Nu råkar det här vara ett jävligt meningslöst inlägg så jag ska sluta skriva på det. Vi hörs.


Eller ses vi där?