.

Och såklart som den urbota ökenröv jag är glömde jag ju nämna att, igår blir det väl eftersom klockan är några minuter i två på natten, fyllde Daniel 28 år! 

Grattis i efterskott allrabäste musikant. Din musik gör mitt liv lite mer värt, hur lökigt det än låter. Tack!

(klick)

Alltså jag är inte nåt stort fan av remixer alls. Men den här är ju bra, måste jag säga!
Oskar Linnros - Genom Eld (Remix: Albin Myer)

Södercheyen är hemma från Göteborg - och längtar tillbaka. Måste varit något av det grymmaste jag varit med om. Den hoppande publiken och de höjda händerna, mini-orkestern som födelsedagsbarnet tagit med sig upp på scen och själva människan i egen hög (jämnhög med mig, m'kay) person.


Tagg inför le konsert. Martina fotar den laddade scenen.


Hon var hes och kommunicerade med text för att spara rösten till skrik och sång.


Awsome basisten - ny favorit. Han lirade loss som fan och var ännu en stämningsförhöjare.


Slutligen kom Oskar skuttande som en ekorre på crack på scenen. Här dock fångad stillastående.


Han satt vid scenkanten och sjöng "Annie Hall" och var så fin att om jag inte vetat att min plats skulle blivit tagen då hade jag dött på fläcken.


Oskar + publik = kemi och fulsång. 


Efter konserten vilade vi mot staketet. Haha, sjukt ful bild men det var den som fanns.

När vi steg av tåget på Stockholms central kändes det tomt. Men nu ser vi fram emot 6 konserter till, med olika grymma artister! Det här blir en trevlig inledning på den stundande hösten.

Inte gråtit så mycket till en låt sen jag hörde "Snälla bli min" för första gången.
Petter & Veronica Maggio - Längesen

Får får illustrera både Gotland och diverse känslouttryck.

Men hallå där, du som faktiskt orkat kika in på denna fräsching till blogg ännu en gång!
Nu är jag efter kräftskivor, medeltidsmarknader och en hel del slöande hemma från ni vet ön som kallas Gotland. Det känns skönt med betong under mina nya converse. Det känns skönt med människor under fyrtio år runt en. Det känns jävligt skönt att det är den 13e augusti --> en och en halv dag kvar tills jag står framför scenen på Liseberg! YOWSAAAA!

Och så hade jag en sådan sjudundrandes satans superjävlahypertur att jag träffade Daniel på färjan dit. Han skulle spela i Visby. Jag tackade för brevet och pratade om lite värdsliga saker, ganska skakis. Men han var trevlig och tycktes bortse från det faktum att jag förmodligen inte gav intrycket av att ha alla hästar hemma riktigt.
Skämt åsido, för en gång skull betedde jag mig någorlunda normalt. Dock kunde jag inte äta någonting på hela resan. Mamma fick tvinga på mig en macka och Vera matade mig med sura godisar. Så kan det gå. Borde nog lugna mig och gå hos terapeut för att undvika denna idol-paralysering. Annars kommer folk döma mig.

Nu blir det la packa!
Och så hoppas jag att alla Veronica Maggio-människor såg inspelningen av hennes konsert på kägelbanan idag klockan 19.00. Om inte går den i repris imorgon. Kolla tv-tablån! (Jag kan väl inte hålla koll på allt här i världen. Har fullt schå med mig själv...)

Gammal gammal gammal goding. Som en av dem sade långt senare i en radiointervju, kanske en smula konstigt att skriva en låt om sin ungdom när man är typ 20 år, men den är så jävla grym så mig gör det inget.
Och det är ganska skönt att varken Oskar eller Daniel har kvar sina jättelånga frisyrer numera.

Snook feat. Afasi (och Filthy) - 1990 nånting

Tjena babes.
Jag har fått reda på något väldigt väldigt väldigt VÄLDIGT roligt. Gissa vem som ska åka till Göteborg tillsamans med sin bruscha (internskämt med märklig historia bakom) Martina?
Om det inte är jag så är det en sorglig historia. Lyckligtvis är det jag! Och gissa vem vi ska se där?
Ingen mindre än herr Linnros himself. På Liseberg. På födelsedagen till på köpet, håhej.
 
Vad mer kan man säga? Jag längtar så att det känns som att någon krokat i min mage och drar mig fram och tillbaka med ett metspö. Låter som komlpicerad sexlek, lovar att det inte är det. Bara en känsla liksom. 
Nu har jag i alla fall spolat öronen (inte överdrivet bekvämt) så att jag hör någonting och inte skulle få för mig att ropa "MEH HÖJ VOLYMEN OSKAR!" när jag väl står där. 
Och nu bär det av till Gotland där det inte finns datorer (fett uppbokad och schemalagt jag är), så jag ska snällt nog fixa lite tidsinställt till mina tolv bloggläsare. Nu ska jag lyssna på "25", dansa fult och packa. Snart kommer det dyka upp arga lappar; "Jag förstår att du tycker att du har fantastisk musiksmak, men alla delar faktiskt inte den. Sänk volymen och stäng balkongdörren ditt jävla sär." 

Jag är ju inte så värst fotogenique, kommer jag på såhär när jag sitter näsa mot näsa med detta fina collage som jag med ytterst enkla medel slängt ihop. Usch, känns jättelarvigt med alla poserna. Bläh.
Men hallå. Jag bloggar ju inte för att jag är underskön. Stå ut!

Från början var det tänkt att det skulle bli en s.k. södermalmskotlett, en "sån som Oskar Linnros har".
Saken är den att Oskar Linnros har ett helt annat huvud, hårfäste och ansikte än jag. Och han är ungefär tio gånger snyggare. Så det blev någon slags rockabillyfrippa, som jag är nöjd med ändå. Med lite god vilja kan jag få den att se ut som en Linnroskotlett. Annars kan jag leka att jag har en kort sidecut, pottfrilla eller Bart Simpson-spret. Trewligt trewligt.

 <-- Södermalmskotlett

Alla bara tröttnar på mig för att jag tjatar mig gul och blå om den här låten.
Men ärligt talat, det måste vara något av det finaste jag hört. Jag har egentligen svårt med favoritlåtar, men den här måste räknas till dem.

Veronica Maggio - "Inget kan ändra på det"
(Jag gillar egentligen inte bildspelet, lyssna bara på låten.)