.

Så, efter en skål noggerglass och 500 days of Summer (episk hipsterfilm, men hur mysig som helst) är jag sysslolös igen. Visst är det trevligt att ligga under ett varmt täcke med raggsockor och hörlurar. I någon timme extra. Sen vill man ju ut på äventyr.

En gemensam grej för många i min ålder (särskilt tjejer som ju matas med romantiska filmer, böcker, låtar, kläder, hemsidor, kakor, inredningsdetaljer etc) är väl att man önskar att det hade legat något mystiskt litet skimmer över ens liv. En kärlek kanske eller en resa, ett nytt moment bara. Aldrig kommer vi kunna lösa alla världens problem för där fattigdomen går ut kommer ju tristessen in, sorgligt men sant.
Och därför sitter man här och önskar sig iväg, inte nödvändigtvis långt bort, men bort från sitt eget liv. Ett liv som det ju egentligen inte är något fel på, och kanske är det just därför man inte vill ha det... det skulle liksom må bra av att bli lite tilltufsat ibland.  

Det är där hipsterkulturen har slagit fel, misstänker jag. Det började som en längtan och slutade som en ofantligt snobbig och låtsasgenuin blobb som blev mainstream enbart av skräcken för att vara just mainstream. Jaja, riktiga hipsters är forever antar jag. De andra lär dö ut rätt snart.