No sir, no dancing today
Stockholm - världens näst gayvänliga stad, efter typ Amsterdamm.
Tre av fyra stockholmare är positiva homoäktenskap. HOOLA BANDOOLA! Men... vänta lite nu. Den resterande halva miljonen? Vad står i vägen för deras gillande?
Jag menar c'mon people! Det är kärlek, föfan. Vem gillar inte kärlek?
Sålänge det är frivilligt med en människa över arton år, kan vem som helst gifta sig. Det är inte något bara jag säger och tycker - så är det.
Nu Sverige, tycker jag att vi tar steget in i samtiden. Den resterande fjärdedelen, det är mest synd om er och er trångsynthet. Jag kan bara inte komma på något bra motargument till samkönade äktenskap. Inte ett enda.
En fjärdedel är en fjärdedel för mycket. Jag är skitbitter för att jag missar Prideparaden i år.
Aooow
The Ark - Breaking up with God
Ingenting att leva för
Jag har kommit till det där stadiet då man desperat uppdaterar Facebook om och om igen och kastar sig över minsta lilla gillning som ett glupande lejon bland fårahjordar.
Hej, det här är mitt liv. Jag börjar undra lite här.
Varför är jag exempelvis inte i Emmaboda just nu, där en viss Adams-Ray ska spela?
Ja, frågorna är många och svaren likaså.
Vi kan ju säga att kapital som en jävla loppa och ganska ovilliga föräldrar är rätt avgörande faktorer. Och ordet "knarkfestival" verkade ju inte hjälpa sådär superbt mycket på traven... jaja, jag har funnit mig i mitt öde --> sitta uppe till fyra och titta på Youtubeklipp med standup. Helst Betnér. Jag känner mig sådär tragisk igen.
Var inne på någon skitsida och såg en artikel om den där killen som hade ett skjul där han förgrep sig på kvinnor. Kommer inte ihåg exakt vad den handlade om, det som fångade mitt intresse var öknamnet pressen givit honom, som väl känns en smula... absurt.
Vi har ju som bekant inte särskilt tuffa namn på brottslingar i det här landet, det brukar vara "Tyskan" eller "Prästen" eller möjligen "Gryningspyromanen" (which I by the way inte längre kan läsa om utan att direkt börja mentalnynna "igår var jag högst upp, imorgon är jag neeedanfööööör".)
I alla fall så ska tydligen den här grabben få ett annat, tuffare pressnamn. Låt mig presentera "Sextorpsmannen". Lite grövre, lite märkligare.
Jag vet inte vad det är för fel på mig, men det där piggade verkligen upp mig.
Vill leva fullt ut jag är värd det
Ison & Fille - Jag skrattar idag
En sång som alltid gör mig sjukt glad.
Ny frisyr, folks!
Jag är ju inte så värst fotogenique, kommer jag på såhär när jag sitter näsa mot näsa med detta fina collage som jag med ytterst enkla medel slängt ihop. Usch, känns jättelarvigt med alla poserna. Bläh.
Men hallå. Jag bloggar ju inte för att jag är underskön. Stå ut!
Från början var det tänkt att det skulle bli en s.k. södermalmskotlett, en "sån som Oskar Linnros har".
Saken är den att Oskar Linnros har ett helt annat huvud, hårfäste och ansikte än jag. Och han är ungefär tio gånger snyggare. Så det blev någon slags rockabillyfrippa, som jag är nöjd med ändå. Med lite god vilja kan jag få den att se ut som en Linnroskotlett. Annars kan jag leka att jag har en kort sidecut, pottfrilla eller Bart Simpson-spret. Trewligt trewligt.
<-- Södermalmskotlett Istället för maskros
Sedan fick jag några jättefina kommentarer också, och vaddå, lite smicker är väl alltid en puff i baken!
Så, mina damer på mina herrar, jag ger er åter igen TUSSILAGOBARN.
Nähepp
Meeen tillslut fick jag spader
På alla små pappershjärtan
Så jag sorterade dem i högar
Ett hög ett
Dom som handlar om honom
Och hög två
Eh tja dom som inte gör det
Meeen tillslut kom jag fram till att
Alla dikterna handlar om honom
Mer eller mindre liksom
Vare sig han vill det eller inte
Och Maggio tog i från tårna;
Grämde sig ur mina hörlurar
Det handlar om dig
Det handlar om dig
Alla mina låtar om dig
Jag himlade åt ingen särskild och
Kom på mig själv med att bli
Sådär som man inte ska vara
Jag har tillåme en likadan tröja som han
Fast den är för liten
Meeen tillslut måste jag väl inse det själv
Att jag inte riktigt kan tämja
Pappershjärtan
Eller riktiga hjärtan
Ester 2011
Ooops, glömde nästan
Rest in peace Amy Winehouse, 1983-2011.
En riktig prinsessa
Idag var jag på Livrustkammaren med min kära vän Edith.
Vi skuttade omkring i stensalarna och bedömde med proffsig och precis passion det kungliga vintagemodet genom tiderna. Majoriteten av klänningarna hade burits av en prinsessan Sibylla (vi undrade väldigt över vem det var). Edith sade (med en smula oseriositet måste erkännas) att hon skulle döpa sitt barn till Sibylla. Jag tyckte inte att det var en toppenidé.
Sibylla = latin för "spåkvinna". Ediths unge = tassar runt i ett torn på Hogwarts.
Sedan hade vi prinsess-stafett. Jag vann, såklart. Jag är så blåblodig och förnäm, som vi alla vet.
Stafetten bestod av den utmanade uppgiften att gå ungefär fem meter med en ärtpåse på huvudet, rak i ryggen och med böjda armar och handflatorna uppåt. Varför man skulle skrida med händerna i denna störda position som ett litet E (eftersom min näsa och mina fötter är lätt överdimensionerade så ser jag då ut som ett E) är lite svårt att säga.
I alla fall, sedan skulle man sätta sig ner på marken och där föll Edith. Medan jag smidig som en ung elefanthona slog mig ner och fångade den fallande ärtpåsen i handen. Häpp.
Efter det här lilla äventyret tittade vi på vaktparaden och ojade oss över alla retards som hela tiden gick i vägen för trummisarna. De sögs liksom in mot mitten, fastän det var en stackars kille som försökte fösa dem åt sidan. Jag har något lite perverst med hela synket i allt de gör, det är ascoolt tycker jag. Fattar dock inte hur man orkar lära sig att hålla trumpinnarna i perfekt vinkel i förhållande till varandra i exakt rätt antal sekunder medan en otrevlig karl slänger runt en käpp och gormar. Yeah, whatevs. Alla har sitt liv.
Efter det här vandrade vi runt på drottninggatan och provade diverse sexiga hattar på Beyond Retro. Sedan tog vi tunnelbanan hem - jag är ingen hurtbulle precis.
Väl hemma rasade vi ner med spaghetti framför teven och reste oss inte på två timmar. #Sommarenärkort.
Kjæreste
Precis som alla andra är jag uppskakad av händelserna i Norge.
En galning utklädd till polis gick loss på ett ungdomsläger, sköt folk som låg ner på marken.
De flydde i panik, en del simmade ut i vattnet - det var 500 meter till stranden på andra sidan. Det jävla aset riktade pipan även mot dem. I en och en halv timme pågick skottlossningen.
En bomb exploderade i centrala Oslo, mellan energidepartementet och statsministerns kontor.
Dödssiffrorna har stigit från 17 till 80 till 90+ det senaste dygnet, hela Oslo verkar vara i kaos.
Mannen som gripits har erkänt. Han heter Anders Behring Breivik. Han är 32 år, var aktiv i Fremmskrittspartiet (Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna) och har uttryckt högerextrema och islamfofobiska åsikter på internet. Han jublade och segertjöt under attentatet.
Jag vet inte var det var, men igår kväll såg jag en suddig video, förmodligen filmad från ett helikopterfönster, på nyheterna från händelserna vid lägret. Några små otydliga figurer tog sig fram i vattnet så fort de kunde, bort från ön och våldsmannen.
Och det var då bilan föll - det är på riktigt. Det blev liksom nära.
Jag kan inte göra någonting alls, förutom att visa empati för de drabbade och deras anhöriga och försöka förstå hur det är.
Framför allt kan jag verkligen inte förstå hur någon kan göra sådant här. Hur kan man, hur illa man än tycker om organisationer, folkslag, religioner, åsikter eller vad som helst, vilja lösa det hela genom att skrida till verket på ett så vidrigt sätt? Hur fan kan den där människan leva med sig själv?
Var på väg att citera "Tänd ett ljus" i min Facebook, men där gick gränsen för min sentimentalitet.
Det blev ett "En tanke till Oslo" istället. Ja, tänk på våra grannar.
Norge, förlåt att vi är en störig storebror som alltid ska sätta sig överst och vara bäst. Vi älskar dig innerst inne!
Fick tid över när du försvann
Stockholm i mitt hjärta
Jag stör mig för närvarande något enormt på en insändare som var i DN för ett par dagar sedan.
Där var det någon tant med den vanligare formen av gnäll-fetisch (återfinns i de flesta tidningar med insändarsida) som tuppjuckade på "lantisar som tror att de är stockholmare".
Denna inbitna människa är alltså (med hänvisning till vad hon skriver) så infernaliskt dunderkorkad att hon faktiskt tror att man kan mäta och räkna vem som får klassas som riktig stockholmare. Hon skriver att hon själv minsann bott här i fyra generationer, att hon är äkta vara. För i fyra generationer ska man ha bott i hufvudstaden - annars är man bara en ouppfostrad lantis, en 08:a, en wannabe.
Det också lantisarna som är problemet. Riktiga stockholmare är renliga, trevliga och fina människor. Oäktingarna är de otrevliga, gruffiga och snobbiga människor som förorenar innerstadsatmosfären.
En äkta stockholmare får heller inte steka på Stureplan. Nej, förlåt, de skulle aldrig komma på tanken att steka på Stureplan. Det är det tydligen bara brats som gör.
Har det aldrig slagit dig, kära vän, att du nu ingår i den där otrevliga gruppen som du själv inte vill ha att göra med, såsom du otrevligt gruffar och rynkar på näsan åt dina medmänniskor?
Har det inte slagit dig att dina värderingar kanske inte är de enda, att de inte är du som har ensamrätt att sätta etiketter på folk? Har det inte slagit dig att du skulle kunna byta ut "lantisar" mot "invandrare" och "Stockholm" mot "Sverige" - och därmed göra dig skyldig till ren främlingsfientlighet?
Med en pappa född i Nacka har jag inte fyra generationer rent stockholmsblod i mina ådror. Jag som bott i Stockholm i hela mitt liv blir förbannad. Jag som hittar på Söder som i min egen ficka. Som åker tunnelbana genom staden flera gånger i veckan. Som aldrig skulle kunna bo någon annanstans. Jag är plötsligt lantisen som kommer och förstör för de förnäma ättlingarna till äkta innerstadsbor.
Jag ska säga dig vem som är en äkta stockholmare i mina ögon. En äkta stockholmare är den som känner sig som en. Oavsett om man steker på Stureplan eller hänger på plattan, hur långt man än måste ta tunnelbanan för att komma hem. Man kan ha bott här i generationer eller flyttat från Malmö för två veckor sedan.
Tjackis som bibliotekare som innehavare av lyxyacht. Spelar väl för fan ingen roll.
Men jo visst, en vettig sak gick fram. Stockholmare, de är inte otrevliga mot andra stockholmare.
Om du bara kunde bli som jag
Alla bara tröttnar på mig för att jag tjatar mig gul och blå om den här låten.
Men ärligt talat, det måste vara något av det finaste jag hört. Jag har egentligen svårt med favoritlåtar, men den här måste räknas till dem.
Snack
Tror väl knappast jag är ensam om det
Förmodligen är det många av oss eller er här
Som tänker som de känner
Isåfall har jag hittat någon som är som jag
Som också ligger sömnlös på nätterna
För vart ska man ta vägen
Om man sett allt man vet att man sett redan?
Ester 2011
Blå är gryningen
Det är en torsdagsnatt
En fredagsmorgon
Och jag sover inte med staden
Alla människor
Går hem nu
Det ljusnar
Midsommarnattens köld är tveksam
Ska blunda ska ge efter
För mitt fönster
Speglar ändå bara
Grannen mittemot
Blå är gryningen, min darling
Jag är varm
Det luktar sömn och
Det är en torsdagsnatt
En fredagsmorgon
Ester 2011
Alla kollar på vinnaren
"Jag har upptäckt att vardagliga, men lite tillspetsade kläder, funkar bäst på scen. Är det för glamoröst känns det som en stel dejt där man ansträngt sig för mycket. Man blir en stel, konstig version av sig själv."
Med klös i
Note: Okej. Förvarning nu. Jag är inte någon som kan något om mode, eller för den delen inbillar mig att jag kan något om mode. Kategorin "O-fashion" syftar just på det.
Det handlar om kläder; snygga, fula, märkliga och djupt älskade kläder. Och det handlar om konstiga nycker, tvära kast och fina skor. Det är vad jag har att bjuda på.
Egentligen hatar jag leopardfärgat. Jag har ingen som helst vettig förklaring till det, nej. Inte någon som jag ska börja dra nu och tråka ut folk med i alla fall.
Men på senare tid har jag faktiskt hittat ett par få plagg som även i min trångsynta värld kan klassas som fina.
Däribland Annies skitsnygga hoodie här ovan.
Hoodien är väldigt okonstlat skuren med en mysig luva. Och just det - den är leopardmönstrad.
Känns som ett bra rigg att ha om det så bara är lite kyligt och man hänger ute. Annie har matchat den med jeansshorts och ett linne - ganska enkelt - vilket ger en väldigt trevlig effekt. Det kan ju bero på tjejen också.
Tills dagen vi är där
Ison & Fille (feat. Stor och Aleks) - Stationen
Det finns ingen annan min vän
Veronica Maggio - "Inget kan ändra på det"
(Jag gillar egentligen inte bildspelet, lyssna bara på låten.)
Once upon a time
Shululu, jag heter Ester Berg och det här är min femte blogg om jag inte är helt ute och cyklar.
År 1996 e.v.t föddes jag på SöS, totalt flinskallig med slem i halsen och tokiga öron. De första två charmiga dragen skulle med tiden växa bort, men jag har fortfarande kvar mina enormt attraktiva rumpelstilskin-öron (= sex appeal).
Anyway, med åren utvecklades jag vidare från bebis till ungjävel och sedan tyckte visst inte min personliga evolution att det var så viktigt eller intressant att fortsätta. Kort sagt förblev jag ungjävel for a very long time.
När den här bloggen startas, tycker jag att jag åtminstone har lyckats kämpa mig upp till nivån respektabel i största allmänhet. Sedan får vi väl se vad jag tycker om det om några år.
Jag är en enormt självupptagen människa på gott och ont. Det får jag högaktningsfullt be er att ta med en nypa salt. I övrigt har jag nära till både skratt, gråt, utbrott, inbrott och brottsligt löjliga upptåg.
Min tid fördriver jag med att vara med kompisar, lyssna på musik och skriva poesi - ett orginal från tånaglarna till Stig-Helmerlocken alltså.
Musik är väldigt viktigt för mig. Jag lyssnar nästan uteslutande på svensk musik, och har tre muser; Daniel Adams-Ray, Oskar Linnros och Veronica Maggio (men de kommer bara att kallas Daniel, Oskar och Veronica). De här tre brukar kopplas samman ganska ofta, men jag lyssnar på dem för att jag uppskattar (älskar) dem alla individuellt. De har en egen kategori, "Musik och fanskap".
Tanken är att bloggen ska kunna läsas av alla som vill. Jag kräver inte att alla ska älska mig (fast det vore ju najs förstås) men jag hoppas att bloggen i alla fall kan vara till nytta och nöje.
Det kommer bjudas på kläder, poesi (men usch, gillar inte det ordet - låter pretto) problem, fina låtar och vardagsklanterier i en salig röra. Hoppas att det uppskattas!
Namnet är taget från Tonårsparlörens ärtiga lilla ordlista. Att "foxa loss" betyder att dansa. Fint, djupt.
