.

Min dator har gått sönder, men det är snart reparerad. Då ses vi igen!

Och så slutligen en video jag gjorde lite snabbt av klipp och bilder från Daniels konsert. Bah för att försöka beskriva känslan.

Nu ska jag ta mig i kragen och skriva om konserten i torsdags.
Som jag sagt har det varit lite jobbigt för mig eftersom mitt liv det senaste året i princip cirkulerat kring musik, och nu drar två favoriter sig tillbaka för en längre tid. Ofattbart hur påverkad man blir.
Nåja, det var helt fantastiskt i alla fall!

Jag har inte ork nog att skriva värsta inlägget med alla detaljer som förra gången, mest av lathet, eftersom köandet var pretty much detsamma. Det blir bildbomb istället.

 
Laddat med världens bästa pin och temamålade naglar. Vaddå pretto?


Den minst naturvidriga bilden jag kunde hitta på upptaggningen innan konserten. Fortfarande pretty ful.


Martinas könummer eftersom det kändes viktigt och bra.


Porträtt av herrn, mycket artistiskt och med stor precision målat av mig i handflatan. En sådan konstnär jag är. Det var en skam att den försvann så snabbt.


Jag har en märklig vana att alltid fota scenen innan halabalooet sätter igång, men den var så fin och röd i solnedgången att jag blev sentimental och uppenbarligen korvade på riktigt fett med bilder i olika vinklar och ljus och effekter, att döma av hur det ser ut i fotoalbumet.


Snyggaste trumsetet. Bättre än när det var blått.

OCH SEDAN:















Varför är han så fin?

Okej, understimulerad och nördig som jag är har jag nu kommit på vad jag ska sysselsätta mig med i veckan; jag kör helt enkelt en temavecka på kläder.

Temat är the beloved Veronica Maggio som ju har konsert på fredag, som en liten hyllning innan konsertsommaren är över liksom.
Detta betyder alltså att jag ska göra mitt bästa för att klä mig som Veronica gjort 2006-2011 de närmasta dagarna. Som jag skrivit förut har jag länge tyckt om hennes lagom kaxiga scenkläder så det ska bara bli roligt.

Nu till utmaningen: jag måste ju ha bilder att utgå från! Några idéer finns redan men jag behöver fler så jag skulle vara evigt tacksam om Maggiofans och icke Maggiofans bidrog. Har någon något förslag, länka till bilden.
Okej, det är nästan tvång för sådana här inlägg är pinsamma om ingen kommenterar. Alltså: BILDER HIT.
 

(Inläggen kommer att placeras i "O-fashion"-kategorin.)

Sitter här och lyssnar på Baksmälla eftersom det är en fantastiskt bra sjuk-låt och här är jag med antågande influensa, pms och light-depressioner. Upptäckte att det som jag kallat Shang Blupp i x antal dagar heter Khan Jang vilket inte hindrar det från att vara min bästa vän just nu - kinesisk gräsmedicin med obskyra rötter känns liksom barmhärtigare än... tja, i princip rent knark på kapsel. 

Som tur var räddade Nelly mig från diverse sammanbrott igår och släpade hem mig till sig där vi lagade fein thaimat, kollade på feelgoodfilm och åt vår vikt i godis. Det, en glimt av Daniel på cykel samt Martinas umgänge ett par timmar innan fick i alla fall själen att må lite bättre.  

Nu ska jag rycka upp mig och göra läxor utan att tänka FML, affischera om mitt rum och ta en titt på nyanlända pälsmössor från mormors svägerska som eventuellt skulle kunna funka i vinter.  

Uppenbarligen kan jag inte hålla mig från att blogga en enda dag. Men nu är det ju viktigheter på gång! Emma fyller 15 år idag. 

Jag har känt Emma i åtta år, hon började i vår klass i ettan. Har svårt att tänka mig någon som är så lätt att tycka om som Emma. Alltid glad och sprallig med världens finaste (nu lite rakare) leende. Utmärkt människa att bara hänga med. Bra musiksmak har hon också.

Grattis grattis min lilla lady, jag älskar dig!

Jag var ju på den sista Daniel-konserten på Grönan igår. Helt fantastiskt, men just nu tycker jag att det är jävligt jobbigt av flera olika skäl. Därför kanske det dröjer ett par dagar innan jag bloggar igen.


Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig när allting börjar om.

Haha, så jävla nöjd!

Shit, det känns som om det var hur länge sedan som helst sedan jag, Martina och Kikki taggade på Cirkus den 24e mars. Ett halvår har gått, och saker har hänt. Vi har gjort så mycket dumma saker på det här halvåret också - barnsliga och desperata grejer som är lite för pinsamma för att prata om. Låt oss glömma dem. Typ nu.

Vi stod relativt långt fram (hade smugit oss ner = busiga/kriminella/whatevs) men kunde inte ens alla låttexter, nyfrälsta sedan några veckor tillbaka som vi var. Grymt ovärdiga fans, haha.
Det har ju ordnat sig nu lyckligtvis sen skivan kom i huset. Inte en lugn stund, jag lovar att det är därför mitt stereosystem är mystiskt kapat. Pappa är fortfarande jättestolt över att han har lärt sig refrängen i Lilla Lady.

Refrängen i Lilla Lady:

Lilla lady, hey, lilla lady
Lilla lady, hey, lilla lady
Lilla lady, hey, lilla lady
Lilla lady, he-e-ey, lilla ladyyy

Min far är pro.

Och nu är det snart slut. Jag har ångest över allt jag missat och jag är tacksam över det jag fått. Planerar en svart månad efter konserten, inberäknat överkonsumtion av choklad, fett hår, taskiga kläder, bristfälligt pluggande och tvångsmässigt genomlyssnande av album samt gråt och vanmaktsutbrott. (Detta gäller dig och din skiva med, herr Linnros.)
Ärligt talat, hur kan man bli så handikappad av något som gör en så glad?
Efter imorgon har jag Maggio-konserten att se fram emot och sedan händer INKENTINKEN fram till jul. Kul liv!
Har en drös låtar att citera ur, det är bara att välja.

Okej, jag ska sluta gnälla så mycket i den här bloggen. Förlåt, jag är måttligt hopplös. Ska se till att ha den bästa kvällen någonsin! Vi ses där.

 

Tvingade med Vera på en outfitbild för några dagar sedan. Kände att lite hösttema skadar inte och hon hade en så fin kjol!

VERA
Kjol: Sixons
Linne: Only
Strumpbyxor: H&M

ESTER
Kjol: H&M
Kofta: Motel
Strumpbyxor: Lindex, H&M eller Åhléns (välj det som känns rätt)


Kom på att jag verkar lite som en extremt helylle H&M-tjej när man kollar på vilka kläder jag bloggat om. I viss mån sant, tyvärr. Borde nog variera mig lite mera och köpa lyxigare grejer. Ska bli rik så fort jag får chansen!
Närå, det är lunch. Jag är nöjd om jag känner mig fin, priset på paltorna kvittar.
Och vore jag inte konflikträdd skulle jag nu dra ett passande borgare och arbetarklass-skämt. Men konflikträdd är jag. 

Jag fick Och vinnaren är... av Martina i födelsedagspresent så nu sitter jag och myser åt den. Det här är en av mina favoritlåtar på albumet, gillar kontrasten mellan hennes ganska sköra röst och den hetsiga musiken.

Veronica Maggio - V för Vendetta



I övrigt är veckan ganska chill med konsert på torsdag och skolfoto på fredag.

Var? hos Ester. *Ester kom igen nu!*
När? 20.00-Lite för tidigt.
Hur? BARNKALAS FÖR ATT FIRA... att vi inte är barn längre.
Look: Benvärmare, glittriga. Blå och rosa tunika, glittrig. Illrosa strumpbyxor. Smink á la åttiotalshora på disco och lite crack. Krusad lugg. Glitterkräm i hela ansiktet och håret. Ett vilsekommet hårspänne på sniskan bakom örat.


En halvtimme för tidigt hör jag röster i farstun, öppnar dörren och vrålar "MEN OFTA NI E HÄR REDAHN!?" till Edith och Linn's förskräckta ansikten.
Sedan återgår jag till min aftontoilette och efter ett tag börjar folk droppa in. Folk med fantastiska leopardtröjor, söta flätor, vippiga kjolar och godishalsband. Folk med PRISENTER <3
Det var inget stort party, så det var inte så många som kom. Men precis lagom antal för att det skulle bli imma på rutorna framåt kvällen då vi dansade till smurfhits och lekte ruliga lekar. Idag känner jag mig milt misshandlad på ett bra sätt, trots total avsaknad av sprit och dylikt (femåringar dricker läsk!) men fan vad najs det var. Ska sluta babbla och visa lite bilder.


Jag är en duktig festfixare, ja. Det ser stört tragiskt ut.


FULASTE. BILDEN. EVER.


Mingel.


Partytjej på G.




Förmodligen borde jag icke lägga upp de här. Blind chokladpuddingmatning.


HAHAHA! Emma flippar.


Hittade en jätteful raplåt som spelades in på Fryshuset någon gång för mycket länge sedan. Alla retades så jag fick gömma skivan.


Vi hade (såklart) presentöppning. Fick tre olika tvålar/gels. Antydan?

Ska strax börja med ett mastodontinlägg om festen igår, men först en tanke till alla som på något sätt drabbades av terrorattentatet i World Trade Center för exakt tio år sedan. Allt stöd som ni kunnat få förtjänar ni.

Nu är det dags att gå och tänka och leva vidare. Vi läker. Trots att vi förlorat människor, fingrar och hopp i olyckan är vi människor och vi klarar sådant, annars hade vi aldrig överlevt den här världen. 

  

 



Ska ha barnkalas nu ikväll, för att fira femtonårsdagen. Tog fram fotoalbumet från 2001 för inspiration och stängde det snabbt igen. Fyfan vad skönt att jag slipper bli fem igen.

Jag har just ätit kaktusfrukt for the very first time in my life och jag tycker inte att du borde följa mitt exempel. Det är helt enkelt inte värt det. 

Kaktusfikon ser ut som en korsning mellan tomat, sharonfrukt och normalfuntade vanliga tråkiga fikon. Rätt mysigt egentligen.
Men alltså smaken är... märklig.
Ni vet schampoo? Okej, jag hoppas av hela mitt hjärta att ni vet schampoo. I alla fall, tänk er att man står i duschen, löddrar som fan och får lite i munnen. Det smakar alltså apa (inte för att jag smakat apa men det torde smaka ungefär så) och är beskt. Men lukten sitter liksom kvar i gommen trots att man desperat hoppar ut ur duschen, sköljer passionerat och torkar tungan på handduken som en dåre. <-- Om det bara är jag som gör det blir det lite jobbig stämning men det får vi ta sen. Jag kan försvara mig med att det är rena handdukar, såna man har till håret.

Tänk er nu att schampoo faktiskt skulle smaka typ som det luktar. Gott liksom, lite mjääääk och sött. Så smakar denna obskyra lilla frukt. Helt okej alltså.

Men. Skenet kan bedra. De ser snälla och lena ut men efter ett tag börjar det sticka i fingrarna. Dessa jävla fikon har alltså manipulerat en fatalt och man har nu händerna fulla av mikroskopiska taggar som för sitt liv inte vill låta sig pillas ut. I-landståget kommer visslande med brak och dunder. Det är synd om mig igen.

   

En fantastisk blev två. Skuttade fram och rev ner första bästa och satte upp den med nya nålar. Jag är en ansvarstagande och proffsig brud som passar på när jag är på Nordins Papper. Passar på att köpa nålar alltså.
Så nu sitter Daniel på min vägg, himlen luktar plast och allt är likadant igen.

Han ska ju släppa ett livealbum nu också. Tagggggg! Blev skitglad, då får man lite nytt trots att det i princip är omöjligt att tröttna på låtarna på Svart, vitt och allt däremellan.



Bara jag som blir lite tårögd, sentimental och desperat? Samt längtar så att det nästan gör ont till den 15e på Grönan? 

(Kommer snart att urarta)

Har nu hämtat mig från chocken efter Worst Day Ever På Väldigt Länge.


1. Ca 07.00 Vaknar, utför diverse trista morgonrutiner och känner att livet ändå är rätt ovärt. 

2. 9.30-9.40 Jag dampar loss totalt för att nyckeln fastnat i låset och jag har asbråttom. Det slutar med att pappa får hjälpa mig. Och att låset och nyckeln går sönder.

3. 9.45 Flaxar in i klassrummet och upptäcker att kompisarnas bord är helt upptaget = forever alone. Hinner precis klart med bilden i tid. Den blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig.

4. Obestämd tid-11.55 Långt långt mattepass, känns som ett sysifosarbete alltihop och Martina skriver "BERT KARLSSON <3" i min nacke. Jag hämnas genom att klottra lite flickidolstexter på hennes häfte och tvinga henne att ha dem kvar där till dess texten på min hud är helt borttvättad.

5. 12.00 Lunch, alla är hängiga och trötta. Halva klassen sjuk. Avgrundsvrålar lite över att kotletten fallit samman och efterlämnat sig någon slags strandraggarflottig frisyr. 
 
6. Efter det gympa. Nya hotpants som känns obehagliga och små, är van vid mjukisbyxor. Blir anklagad för fusk och får blodtrycksfall. <-- Dock inte i samband med varandra. 

7. Kring 15.00 går hem och upptäcker att jag glömt franskan, går tillbaka och hämtar franskan. Tröstäter müsli, dricker O'boy och tittar på Simpsons. Känner att jag borde ha en personlig lite fotograf som dokumenterar till bloggen, för självutlösaren känns smått tragisk.

8. Ca 16.00 Däckar på soffan(!?) Tydligen var dagen extremt utmattande.  

9. 19.00 Vaknar och tänker "faan". Morrar "Vera kan du sluta prata?" när hon försöker konversera med mina fötter i knät. Tycker i allmänhet väldigt synd om mig själv, låter det gå ut över diverse kompisar via sms. Känner mig misshandlad i kropp och själ.

10. 22.00-00.30 Försöker vara produktiv och jobba med lite läxor och övrig skit. Kommer på att jag eventuellt borde sova. Bloggar istället.

  

Vera räddade mig ändå lite med snack och sånt. Bästa systern man har. NU ska jag sova. God jävla natt!

Oseriös, men hel och ren i alla fall. Eller okej, lite halvt efter-gympanfräsch men det behöver ju inte ni veta. Och så sa jag det. I bloggen. Vad är det för fel på mig?

Lång blågrön tröja - H&M
Grå och svarta strumpbyxor - H&M
I bakgrunden: diverse väskor, en för stor keps, en jävla massa skräp, min randiga morgonrock som Kikki gärna skulle adoptera och lite skor sådär snyggt slängda i ett hörn samt smutstvättkorgen.  

Gick jättefint med svarta converses, en figursydd svart jacka och min sexiga Oskar Linnros-kasse. Sedan att frisyren flippade och jag hade en mysig PMS-dag är en annan historia.

Fina skor som jag köpte för 10 euro, om jag inte minns fel, på en "blixtvisit till San Remo". (HERREJÄVLAR VAD BRA DET KÄNNS ATT KUNNA SÄGA SÅ. ALMOST ORGASMIC.)
Sen återstår ju att se hur lång tid det tar innan de går sönder, än har de hållit men jag tycker bättre om converses så det blir inte mycket te å använde dem. De är ganska bekväma, det enda negativa är att det står Furasion lite här och var på dem, vilket låter lite som ett make believe knarkland.

Men jag måste sluta köpa väldigt konstiga och väldigt billiga klackskor som jag inte använder överdrivet mycket. Borde nog satsa mer på typ... svindyra och jättejättebra sneakers? 
  

En bild på Daniel från i förrgår när jag och Martina var på Adam Tenstas stödkonsert för Blå Huset i Tensta. Vi stannade bara tills han spelat, eftersom vi inte visste hur länge det skulle hålla på, så tyvärr missade vi Stor och Ison.
Anyway hade jag kanske tänkt mig att Daniel skulle köra åtminstone en låt, men han rappade med i en refräng och försvann sedan spårlöst. Jaja, bra var det i alla fall.

Och jag fick asnice vibbar av Tensta, jag har fånigt nog aldrig varit där förut. Det var marknad, hade gärna stannat där längre än typ två timmar.

Förlåt för att jag är sämst på att uppdatera. Här är en asbra låt, återkommer ikväll!

Den här väldigt simpla t-shirtklänningen från H&M har jag suktat efter i några veckor, så igår när jag skulle köpa lite långärmade tröjor blev den ett onödigt köp. Den får hänga med till Tensta Marknad och se Daniel ikväll!

 

Sa ju att jag skulle skriva om konserten nu så det blir väl till att... tja, skriva om konserten.
Och det kan jag nästan inte, för jag har få gånger varit med om ett så känslomässigt kalabalorumsurium som jag mötte den kvällen. (Förlåt tjejor för bilden ovan, det var den enda på oss alla tre.)



Jag tänker inte skriva om köandet, för det är ointressant. Det var ointressant för mig också, skittråkigt verkligen. Iskallt dessutom. Timmarna innan väl inne på Grönan däremot gick förvånansvärt fort. Vi pratade, snodde pommes frites av varandra, ropade på Tord the vakt och tog förfärliga bilder ur grodperspektiv (=favoritsyssla).
Oskar kom ut och soundcheckade iförd en Wu-tang tröja, alla dog lite och han tog foto på den välfyllda planen framför Stora Scenen med sin iPhone. Alternativt visade upp sin iPhone för hela publiken. Efter det försvann han in backstage igen.



Sedan var det ju konserten. Killen med all sin jävla energi hoppar ut på scenen med världens kostym, skjorta och fluga samt exklusiva och anonyma solglasögon. Han inledde med Debut (6y låt), precis som på Liseberg. 
Vi stod längst fram, lite till höger mot Spökhuset och Kvasten. Det var lite tryck men inte så farligt, allt som allt flyttade jag väl någon halvmeter fram och tillbaka när alla rörde på sig.
Och som alla rörde på sig; hoppade, dansade; sjöng falskt och i fel tonart; log, skrattade och grät; skrek och svimmade.



Det var så himla mycket kärlek att det inte fanns, mycket mindre gruff än på Liseberg, alla var bara sjukt lyckliga.
Oskar bytte till mera casual kläder efter ett tag. Han lät Niklas sjunga refrängen i Ack, Sundbyberg och Gunnar (ni vet den fantastiskt episke basisten) gjorde sitt awesome solo. 
Oskar själv var så snygg att man bara ville gråta och dö, han sjöng helt felfritt och med en enorm känsla i varje litet ord. Låter lökigt, ja, men så var det. 



Han blev självklart inropad av publiken igen, och under introt till Annie Hall sa han att det var sista gången på ett tag "... men jag hoppas att vi ses på buss [skitmånga olika bussnummer] eller tunnelbanan" och då brast allt och jag storbölade. Feint. Sedan grinade jag och ungefär hälften av den resterande publiken inkl. Martina oss igenom Genom Eld medan Nelly dansade och hade det astrevligt, haha. 



Vi letade upp Oskar sedan, pratade jävligt tafatt och frågade om han fått vår present, gnällde på hans skivbolag när han inte hade det och smilade ursäktande åt hans skivbolags-kompis som stod bredvid. Lyckat eller vad? 
Oskar var i alla fall jättejättejättefin. Jag och Martina hade köpt såna där merchtygpåsar som han skulle skriva på och så stod han där och kämpade, och Martina erbjöd honom sin rygg varav han blev helt glad och bara "MEN SCHYRRE!". Hahaha, bästa!   



Efter allt detta och lite till åkte vi alltså hem och jag stupade i säng. De två följande dagarna har huvudsakligen gått ut på depp och ett mayor ihopbryt igår vid datorn när jag lyssnade på Genom Eld igen och tänkte tillbaka. Hela packet med röda ögon, niagarasnor, flammiga kinder och ansiktet i händerna fick jag. Inte gråtit så mycket sen jag vet fan inte. Någon dog?





Ojoj, det blir ett uppsatsinlägg och jag är ledsen för det. Var bara tvungen att få med allt viktigt, för vet ni jag tror att just där och just då hade hela publiken (och alltså inte det minsta artificiellt) kunnat gå rakt genom eld.    

strimmor av O'boy
och en rund liten
blodpöl
alldeles knallröd
på en tuss
strävt hushållspapper

en smutsig handduk
i ett
kallt badrum
på frotténs veck 
ränder av mascara
slarvigt torkad från
trötta ögon

damm på
ett fönster
bildar en hinna
mellan rum och stad
får en att
sluta tvivla på
glasets existens

flottiga fingeravtryck
på skärmen
syns inte när datorn
är på
men om natten är
den svart
då ser man
alla ränder

lite själ
i både golv och tak
utsmetat på ett
makabert vis
droppar långsamt
ner i håret 
strilar nerför halsen

tror att fläckar är bättre än ingenting alls




Ester 2011

Igår var jag på Oskar Linnros-konsert på Grönan och jag har fortfarande inte riktigt blivit mig själv än. Så inlägget (det pinsamma, hysteriska, överlyckliga och sentimentala, ja) kommer imorgon.