.

Sa ju att jag skulle skriva om konserten nu så det blir väl till att... tja, skriva om konserten.
Och det kan jag nästan inte, för jag har få gånger varit med om ett så känslomässigt kalabalorumsurium som jag mötte den kvällen. (Förlåt tjejor för bilden ovan, det var den enda på oss alla tre.)



Jag tänker inte skriva om köandet, för det är ointressant. Det var ointressant för mig också, skittråkigt verkligen. Iskallt dessutom. Timmarna innan väl inne på Grönan däremot gick förvånansvärt fort. Vi pratade, snodde pommes frites av varandra, ropade på Tord the vakt och tog förfärliga bilder ur grodperspektiv (=favoritsyssla).
Oskar kom ut och soundcheckade iförd en Wu-tang tröja, alla dog lite och han tog foto på den välfyllda planen framför Stora Scenen med sin iPhone. Alternativt visade upp sin iPhone för hela publiken. Efter det försvann han in backstage igen.



Sedan var det ju konserten. Killen med all sin jävla energi hoppar ut på scenen med världens kostym, skjorta och fluga samt exklusiva och anonyma solglasögon. Han inledde med Debut (6y låt), precis som på Liseberg. 
Vi stod längst fram, lite till höger mot Spökhuset och Kvasten. Det var lite tryck men inte så farligt, allt som allt flyttade jag väl någon halvmeter fram och tillbaka när alla rörde på sig.
Och som alla rörde på sig; hoppade, dansade; sjöng falskt och i fel tonart; log, skrattade och grät; skrek och svimmade.



Det var så himla mycket kärlek att det inte fanns, mycket mindre gruff än på Liseberg, alla var bara sjukt lyckliga.
Oskar bytte till mera casual kläder efter ett tag. Han lät Niklas sjunga refrängen i Ack, Sundbyberg och Gunnar (ni vet den fantastiskt episke basisten) gjorde sitt awesome solo. 
Oskar själv var så snygg att man bara ville gråta och dö, han sjöng helt felfritt och med en enorm känsla i varje litet ord. Låter lökigt, ja, men så var det. 



Han blev självklart inropad av publiken igen, och under introt till Annie Hall sa han att det var sista gången på ett tag "... men jag hoppas att vi ses på buss [skitmånga olika bussnummer] eller tunnelbanan" och då brast allt och jag storbölade. Feint. Sedan grinade jag och ungefär hälften av den resterande publiken inkl. Martina oss igenom Genom Eld medan Nelly dansade och hade det astrevligt, haha. 



Vi letade upp Oskar sedan, pratade jävligt tafatt och frågade om han fått vår present, gnällde på hans skivbolag när han inte hade det och smilade ursäktande åt hans skivbolags-kompis som stod bredvid. Lyckat eller vad? 
Oskar var i alla fall jättejättejättefin. Jag och Martina hade köpt såna där merchtygpåsar som han skulle skriva på och så stod han där och kämpade, och Martina erbjöd honom sin rygg varav han blev helt glad och bara "MEN SCHYRRE!". Hahaha, bästa!   



Efter allt detta och lite till åkte vi alltså hem och jag stupade i säng. De två följande dagarna har huvudsakligen gått ut på depp och ett mayor ihopbryt igår vid datorn när jag lyssnade på Genom Eld igen och tänkte tillbaka. Hela packet med röda ögon, niagarasnor, flammiga kinder och ansiktet i händerna fick jag. Inte gråtit så mycket sen jag vet fan inte. Någon dog?





Ojoj, det blir ett uppsatsinlägg och jag är ledsen för det. Var bara tvungen att få med allt viktigt, för vet ni jag tror att just där och just då hade hela publiken (och alltså inte det minsta artificiellt) kunnat gå rakt genom eld.