.

[Sitter och skrattar åt att jag söker på "hot guy" på weheartit för att få tag på bilder som illustrerar inlägget bra. Varning för hysteriskt fåniga och översexualiserade bilder: Kikki, de här är till dig!]



Nu är jag evinnerligt trött på alla puffhurtiga tampaxkärringar som petar mig i röven med sin pk-pinne och vrålar att jag är fin som jag är. Jag menar OKEJ, jag och alla andra tjejer/kvinnor/honor i allmänhet och tonåringar i synnerhet vet om det vid det här laget.
Vi vet om att vi är bra hur vi än ser ut; svarta, vita, tjocka, smala, långa, korta, med eller utan bröst, trots att vi har krokiga tår. Vi är ändå perfekta, no matter what.



Enligt media och tampaxkärringarna då.
I verkligheten är det fortfarande så att det visslas och tjoas efter dem som räknas som objektivt attraktiva medan den som inte vunnit det genetiska lotteriet vackert får sitta och gråta vid sin blogg och "fel-ful-fet"-kommentarerna. Trots detta, vi är fullmatade med fakta om att alla ser olika ut. När vi ser oss själva i spegeln kan vi numera tänka att ingen ser faktiskt ut som tjejerna i baddräktskampanjerna. 
Jag har accepterat mitt utseende. Vissa dagar hatar jag mig själv och vill gräva ner mig i någon magisk riktning och komma upp som en underskön älva, nästa dag älskar jag allt som har mitt ansikte på sig (= spegel).
Tjejer, vi får alltid höra att vi är vackra.



Men killarna då? Lär sig de någonsin att inte heller de manliga modellerna i reklamerna är ett mönster att sträva mot eftersom de inte är verkliga utan ytterst retuscherade även de? 
Får de någonsin, EVER höra hur perfekta de är helt naturligt, att de inte behöver anstränga sig till det yttersta med allt? Anstränga sig bör alla göra lite tycker jag. Man mår bra om man känner sig fin, man som kvinna.
Men vad händer då det hela faktiskt går överstyr och pojkar och män mår dåligt över sig själva och sina kroppar?
Vet de då om att alla inte förväntas vara lika? Vet de om att orginell är normal?



Hur ofta hör vi inte om flickor som svälter sig? Män med ätstörningar är bara ett litet pk-inslag i anorexiafoldern.
Så lite vi kan om killarnas problem!
Män förväntas helt enkelt vara nöjda och veta att det är värda (till skillnad från kvinnor, tyvärr) så därför skiter vi i att prata med dem om hur det faktiskt är, vad som är på riktigt, vad som är på låtsas. 

Hur ska pojkarna få veta att de är perfekta som de är?