.

  


Jag är en sådan där hipstersnobb. Som säger att jag hatar hipsterkulturen men egentligen är lite smyghipstrig själv. Men sanningen är att jag faktiskt blir lite illamående av sådana där "djupa" och "sofistikerade" foton som återfinns på Tumblr i allmänhet och Weheartit i synnerhet.
Olga verkar dock alltid lyckas gräva fram Weheartit's godare sidor så bespar er arbetet att gå in på denna hopplösa sida och kolla hennes blogg istället. Fotona är ändå för det mesta så sjukt opersonliga, typ vackra par på järnvägsspår (DOESN'T. MAKE. SENSE.), skira spetsklänningar och så dessa eviga jävla hjärtan överallt.

Jag har pratat om dem förut: tjejer i min egen ålder som tar slumpvisa foton med sin svindyra systemkamera, redigerar dem maximalt, publicerar dem på sin "fotoblogg" och kallar sig fotografer.
Grymt oprovocerat, jag vet, men jag kan verkligen inte låta bli att störa mig på dem! Ursäkta om jag gnäller men nej, du är faktiskt varken 1) automatiskt begåvad eller 2) djup för att du kan ta en fokuserad bild på dina skor och sedan redigera den lite mysigt i Picnic. Ta hur många bilder på dina skor som du vill, men utge dig inte för att vara något du inte är - fotografer är legitimerade och har för det mesta en rejäl utbildning inom ämnet.
Det krävs mer än en bra kamera, det krävs alltid en tanke bakom bilder enligt mig. Att vilja fånga en känsla. Det är som dikter, du kan inte skriva saker som verkar vackra men inte har någon betydelse för dig. Eller, kan kan du ju, men det funkar inte riktigt i längden. Det hela blir platt och ointressant och försvinner framför allt i mängden av allt annat som är exakt likadant.

Men. Jag är grymt ombytlig. För jag älskar verkligen när sådana här "fotograftjejer" tar porträttbilder på sina kompisar. Dessa brukar av någon anledning bli förvånansvärt bra, kanske för att hon bakom kameran lyckas fånga något så intressant och fint som ett ansikte. 
Är det kanske det som provocerar mig i bildkavalkaden på mainstreamhemsidor som Weheartit? Den totala avsaknaden av personliga drag, att det alltid verkar vara hår, kläder och hattar som får stå i centrum på dessa fotografier? 

Det finns så många som är duktiga på att fotografera, med all säkerhet även sådana som jag kallar för "fotograftjejer". Men det betyder inte att de alla är fotografer. Fotografi är en konst och det finns säkert flera hundra underkategorier. Amatörhipsterbilderna har fått ta alldeles för mycket utrymme, särskilt på nätet, de riktiga fotograferna hamnar liksom i skymundan.

Letar ni efter bilder till er blogg, bemöda er med att leta efter riktiga bilder tagna av proffsfotografer. Eller ta egna, personliga! Försök tolka något ur ett nytt perspektiv. Varför inte? Det är en skitbra idé!
För att fotografera bra krävs inte en bra kamera, man kan lika gärna använda mobilen eller webcamen. Det viktigaste är budskapet. Vilket det ska vara bestämmer man väl själv.
Jag själv älskar att fotografera, jag vet verkligen inte om jag är bra på det alls. Jag kallar mig heller inte fotograf. 
 
Herregud, jag måste verkligen sluta säga åt folk vad de ska göra.
I alla fall, här är ett foto som jag älskar och som jag väljer som statement för att ge ett exempel.
Det föreställer byggarbetare som lunchar på en bjälke. Bilden är visserligen organiserad, de åt säkerligen inte sin matsäck på det där viset varje dag, men den är faktiskt tagen högt uppe i luften.
En del av arbetarna var indianer som bodde på högt belägna berg, och inte var höjdrädda och därför tålde att jobba med byggen flera hundra meter över marken utan problem.  
Titta, det finns en historia bakom bilden. Och den är inte ens tagen med en bra kamera.
Kolla bilderna ovan. De kan jag inga historier till, men det känns som om de finns. Vad berättar ett par spetsstrumpbyxor på en smal tjej i motljus för mig?